Tuvstarr

måndagen den 21:e maj 2012

Oj, vilken härlig helg det var förra veckan. Mitt emellan hägg och syrén så intog vi Stockholm och gick, gick, gick tills vi nästa bara hade stumpar kvar att gå på. Men det var det värt. Mycket fint att titta på och SÅ mycket gott att äta.

Här: min favoritplats i Stockholm – under kastanjen på Brända tomten där ett café med namnet “Under kastanjen” numera finns. Vi åt vår frukost där varje dag och det var ett enda långt hänfört “Mmmm… gott… tugg tugg”
Deras hemgjorda müssli är helt klart en favorit.

Det är inte dumt alls att bara slänga på sig lite kläder och gå från lägenheten på Lilla Nygatan till fiket som bara ligger ett par gator upp. Inget handlande, ingen planering. Rena hotellyxen.
Det är väldigt skönt att bara låta dagarna gå och slinka in där det passar. Inga planer, inga tider som ska hållas.

s12'

Trälen–den glömda ön

Jag har berättat om Trälen förr och nu gör jag det igen. Trälen är något som jag ständigt återkommer till i både tankar, drömmar och verklighet.
Jag var bara ett par månader gammal när jag spenderade min första sommar på Trälen och jag gissar att det är därför jag alltid sjunker tillbaka in i barndom och trygghet så fort jag känner de speciella dofterna ute på ön. Det är som att det finns en speciell Trälendoft som är en blandning av kaprifol, asp, saltvatten, tång, solvarm sand, hallonsnår, vass och lite annat som jag inte kan identifiera. Och kanske är det som vilka doftkompotter som helst; en kalops i ett kök smakar och doftar inte exakt likadant som i ett annat. Alla har sin alldeles unika doftkombination.
På bilden här intill är jag fyra år gammal och jag sitter och spanar efter något uppe bland molnen. Kanske är det ett flygplan som svävar förbi eller kanske bara en mås för vilket man ständigt var tvungen att passa sina korvmackor.
Trälen – Volvos semesterö – byggdes i början av femtiotalet och min pappa var en av de första ungarna som fick spendera sina somrar där tillsammans med mamma Elin, pappa John och storebror Bengt. Volvo hyrde ut sina gemytliga stugor till de anställda och deras familjer. Tanken var att även husmor i familjen skulle få semester och därför serverades det lunch nere i restaurangen på öns mitt. Till en början, innan restaurangen fanns på plats, körde man ut kantiner som ställdes på hamnplan där familjerna kunde hämta dagens lunch. I de små husen fanns en kokplatta där man kunde koka ägg och kaffe, samt lite längre fram ett minimalt kylskåp med frysfack, precis lagom för att rymma ett paket glass.
Jag minns inte hur många av min barndoms somrar som jag tillbringade på Trälen, men de var åtskilliga. Många, många gånger har jag sprungit runt och lekt kurragömma i skymningen och oräkneliga gånger har jag varit och köpt tuggummi i kiosken under de två kvällstimmar som den höll öppet några dagar i veckan.
(På bilden här intill: en glad husmor från femtiotalet och samma kök 2012)

Idag finns inte mycket kvar av idyllen. Volvo tappade intresset för ön när man byggde sin nya anläggning på Bokenäset och därmed fick Trälen och dess hus långsamt tyna bort i sin ensamhet.
Det är svårt att se förfallet. I synnerhet som jag har varenda stig och varje vrå så tydligt ristade i alla mina sinnen. Mina fötter vet precis vilken stig man ska gå för att komma till hus 25 och jag vet var det växte hallon och smultron. Ögonen letar fortfarande efter karusellen som man sparkade sig runt på (och från vilken man trillade av och klämde sig eller slog sig på många, många gånger) och efter den gamla dansbanan som för längesedan förmultnat och blivit ett med naturen inne bland häggsnåren.

Nu sägs det att man är på gång med nya planer för trälen. En byggfirma har köpt ön och tänker bygga nytt där ute. Jag kan bara hoppas att de förvaltar mitt paradis väl och att Trälen får blomstra igen, som den förtjänar.